Josefine Åsnan Johnsson

 

Näst sista året på ponny så vann vi en msv b på enköping utan problem.

 

 

Jag undrar om det är för att vi bara har lånat ut honom som jag har svårt att glömma honom och att jag vet att han är vår och någon annan har honom när det kunde varit jag. Eller om det helt enkelt är så att han har påverkat mig så mycket genom åren.

 

När vi köpte honom var han hoppad 2gånger innan vi provred honom. Vi kunde varken borsta eller kratsa hovarna utan att han for iväg. Han kunde inte åka transport utan att ställa sig över bommen. Han kunde inte låta män komma nära och han valde själv vad han tyckte. Han var så känslig och rädd. 

 

Varje dag jag red så ville han bara in på en väg. Skulle man gå förbi vägen ställde han sig rakt upp och verkligen vägrade något annat.

 

Vi hade kunnat köpt en mycket snällare och enklare ponny än Anton(som han då hette) men vad hade jag fått av det ? Jag hade inte fått min känslighet som ryttare med en bra känsla och hand, fått tokigheter, mjukhet, envishet med rättvisa och förståelse för hästar och dess beteénden. Jag hade aldrig blivit så orädd och lycklig som Mowgli har gjort mig. Han är NUMBER  1  &  ONLY. Och. Jag saknar honom varje varje varje dag. Varje gång innan jag somnar i lugn och ro slår jag åtminstonde en tanke till honom och tar ett djupt andetag och försöker släppa tanken då jag vet att han är önsketänkande. Och jag brukar inte lägga energi på fel saker. Men ibaldn är det svårt. Svårt att släppa taget om något som man håller hårt.

 

 

 

En av alla låtar som får mina tankar att fara åt hans håll