Josefine Åsnan Johnsson

För en vecka sedan precis hade vi sagt Hej Då till Lumos  för en sista gång.

Mamma och Jennifer gick före så jag var med Lumos själv en stund. Sånt man i vanliga fall kallar kvalitets tid blev nu 'farväl-vi ses i himlen tid'. 

Det är alltid svårt att ta farväl av någon man älskar. Men det jobbigaste denna kväll var när jag gick för sista gången och stängde dörren bakom mig och han, Lumos gnäggade högt och ljudligt av ensamhet. Genom glasrutan såg jag hur hela hans verkligen taniga kropp skakade medan han tog i för att höras. När jag hade stängt dörren kunde jag inte gå in igen då den låstes direkt.

Det gnägget kommer jag aldrig glömma! Inte heller känslan när jag efter ett tag lämnade honom bakom mig och lät honom vara i sin ensamhet, hela natten. 

Det kändes lite som på film; vid det sista farvälet gnäggar hästen och flickan gråter. Det värsta med det är väl att det inte var någon film.. det var verklighet, det är verklighet. Lumos, precis fyllda 8år fick spendera sin sista natt ensam i ett isoleringsstall, helt ensam. 

 

Forever&Always♥

 

               -Pick a star on the dark horizon and follow the ligth-