Josefine Åsnan Johnsson

 

Den 3/8 2010, snart 3 år sedan var första gången jag träffade Lumos.

Han såg långbent och omusklad ut men klar i blicken.

Jag red honom och även om det inte ser ut så, så var känslan enorm! Det kändes som han kunde erövra världen! Hans galopp kändes som den tillhörde stora banor. Och vilken lätthet han hade.

 

Vi köpte Lumos och han kom hem till oss i augusti. Redan någon månad efter fick han ett kolikanfall, som dock gick över efter en del promenader. 

 

Det rullade på med Lumos. Jag valde honom med medvetenheten om att det var mycket jobb på honom och det var jag villig att lägga ned. För känslan jag hade var något för sig.

 

Han var väldigt rädd att åka transport men vi kom iväg på lite tävlingar med det mesta felfria rundor.

Men det blev inte så mycket tävlingar för det kändes som att markarbete var mycket viktigare, hoppa kunde han göra hur lätt som helst ändå!

 

Månaderna gick och det gick långsamt framåt. Det blev lite motgångar med hälta vid böjprov och sår i munnen som aldrig läkte. Så Lumos kom aldrig igång ordentligt utan det uppstod alltid saker.

När hältan var bra var det bara såret i munnen som återstod. Jag prövade en hel del men inget tycktes fungera . Jag red på hackamore i veckorna och tog bett om jag skulle tävla. Men det blev ändå inte bättre förrän jag köpte ett Nathe-bett. Jag fick även ett sprenger bett som var nickelfritt och swoop så var det problemet borta. 

 

Så då var det bara att börja om med Lumos och med grunderna, igen.

Det var nu på sensommaren -12 som saker och ting började verkligen att ge med sig. Han blev så mycket bättre i hoppningen och på backen blev han bättre men hade perioder då han inte gick helt bra. 

 

Vi startade bara två tävlingar på hösten. En hoppning på Märsta och en dressyr på Haningebygden.

Och visst, han är springig i filmen osv. Men det var första tävlingen på länge och han var glad. Fortfarande, det jag hängde kvar på med Lumos var den där känslan som jag fick. Den är obeskrivlig!

 

 

 

Under vintern år 12-13 gick Lumos aldrig bra, faktiskt. Han var klämmig för skänkeln och tar han inte den är det svårt att lossa och lösgöra. Jag kunde inte förstå vad det var för fel men nu i efetrhand kan jag bara tänka mig att det har med magen att göra. Att han hade ont redan då! 

 

För sen var det ju så att i slutet av januari fick vi åka till Ultuna och lämna Lumos med dropp medan de fixade förstoppningen. 

Förstoppningen blev fixad men något stämde inte när han fick ett anfall igen 2 veckor senare med en kraftig förstoppning. Eller ännu värre att han nu, i lördags den 2 mars fick ytterligare en förstoppnig. Att en häst får förstoppning 3 gånger på 6veckor och 3 dagar är inte normalt.

 

Därför blev det igår, den 4 mars 2013 bestämt att Lumos skulle tas bort. Han hade varken muskler eller fett kvar på kroppen. Han var ett vandrande benrangel (som för den delen knappt kunde vandra eller vända sig om).

 

När vi kom för att besöka Lumos igår var han sig lik. Men man märkte att han var lite borta och inte alls så där vild och busig som Lumos ska och brukar vara.

 

Det känns hemskt att  besluta över någons liv. Framförallt när han bara är 8år och verkligen älskar livet i vanliga fall. Jag har aldrig sett en häst som kan vara så glad för ingenting. Som tex. skritta ut eller baar få vara i hagen. Han kunde gå runt i hagen och se så otoligt nöjd ut. Och det vill jag inte ta ifrån honom.

Därför känner jag att han ska inte behöva göra en massa undersökningar som slutar med buköppning där det är väldigt stor risk att han inte kommer klara av alla de stegen som krävs för att hästen många månader senare kanske kommer bli bra. 

Med tanke på hur Lumos har mått de senaste veckorna och hur han har sett ut och hur han ser ut och mår nu så känner jag att det var det enda rätta att göra mot hästen. Jag vill inte att han ska ha ont mer. 

 

Det jag känner mig skit för och alltid kommer ångra är, att jag, inte närvarade när han tog sina sista andetag. Utan detta var med främlingar. Hur kan man ens låta det vara OK? Det är det minsta man kan göra för dem. Att vara där när de behöver en. Precis som jag vet att Lumos alltid skulle vara där för mig. (hur töntigt det än låter).

 

Lumos ska sedan obduceras och då kommer vi förhoppningsvis få reda på vad det hela berodde på.

 

 

Lumos är och kommer alltid vara en speciell häst för mig. Även om han kunde vara lite grinig ibland så gav han så mycket mer glädje att jag, faktiskt många gånger prioriterade Lumos. För det var inte många andra som faktiskt trodde på honom. Ska jag vara helt ärlig var den nog bara jag som gjorde det. För jag var den som visste hur känslan av Lumos faktiskt var.