Man kan alltid hoppas!
När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans
hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska
igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.
Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt
flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som
varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på
ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Hejsan. Tråkig att läsa de där om Mowli :( fina killen! Denna texten är så fin, när Maecy avlivades var allring tomt o ensamt. Från att ha sin allra bästa vän i livet fat bara några mil bort till att hämta hem henne o va så lycklig så det finns inte och sedan 4 dagar efter så är hon poff borta från jordens yta. De är fortfarande svårt att förstå att någon är borta. Hatar den där känslan av att man är påväg ut i stallet sen så "åh justdet.. Jag ska mocka ur boxen till min häst som inte finns mer" nä usch.. Bästa vänner borde leva föralltid.
Trackback