Josefine Åsnan Johnsson

I söndags kväll när jag skulle åka och bada kungen dagen innan vi skulle till axel på hölö så fick jag sådanna otroligt dåliga känslor och allt kändes verkligen fel. Jag hade ändå lite hopp eftersom han faktiskt blivit bättre efter att knälederna hb behandlades för 4v sedan.

Väl där så hade han pålagringar i bakknän och haser(vilket vi visste).

Det som är, är att pålagringarna i hb knä har under pågående år(säkert hans livstid) förstört hans minisk.

De kan ha detta länge och sedan helt plötsligt bli riktigt halta från det ena till det andra. Som i mowglis fall..

Man kan operera detta men det blir oftast inte bra iallafall.

På en äldre häst, som i mowglis fall så gör man aldrig operation då det ändå är för sent.

Mowgli kommer inte bli bättre. Detta kan endast utvecklas åt det sämre hållet och han har ständigt ont av det(dock visar han det inte så mycket nu).

Därför.. Kommer jag behöva ta bort min allra bästa, finaste kärlek och vän!

Det är helt obeskrivligt då jag alltid sett mowgli vara ett undantag som säkert blir 40 år och alltid vara lika pigg och glad.

Han är för ung och vild för att tas bort.

Jag har aldrig känt såhär tidigare men det känns som att medan jag knappt har börjat mitt liv så är hans redan slut, helt finished och sååå orättvist!

Jag tror alltid på ödet och att det kommer något bra ur allt som sker. I detta fall kan jag verkligen inte förstå någonting om vad ödet gör; gör så att min 15 åriga galna men snälla ponny ska avsluta sitt liv alldeles för tidigt.. Vad är det för bra med det och vad kan ens bli bra utav det?

Det får gärna visa mig motsatsen om vad som gör det bra för honom!? Usch och skäms! 

Jag är inte bara oerhört ledsen och gråtit alla tårar jag har, för det har jag. De tar slut i mellanåt.

Jag är också otroligt arg och känner sånt hat inför mycket och många.

Hur kan det vara så orättvist?

Det är väl hatet och ilskan som får mig att stå upp om dagarna.

Hade jag endast levt på sorgen hade jag nog brutit ihop. Sorgen är för stor.

Han är mitt allt och jag vill alltid ha honom vid min sida, alltid få den där putten när han tycker man är för långsam och tråkig. Höra hans ljuva gnäggningar när han vill ha mer att äta, mer godis. 

Han är så tydlig med vad han vill.

Men jag får ingen känsla av att han är trött på livet och det gör det så svårt.

Jag hatar det här och vet inte vad jag ska göra. Det kommer säkert bli bättre med tiden och han kommer alltid vara grunden till den jag är i min ridning men framförallt som människa.

Han har visat mig rätt och fel och fått mig att inse hur man inte ska vara.

Det jag får vara glad över är att han fortfarande är vid liv och att jag har honom att tacka till och för allt. Och tro mig, jag tackar honom mer än ofta!

Jag hoppas han vet vad han betyder för mig, men det är jag säker på att han vet.

Det är min andra önskning, förutom att ha honom pigg och fräsch vid min sida så vill jag höra honom säga några ord, några ord så jag vet.. så jag vet vad han skulle ha sagt till mig om han hade möjlighet.

Båda mina önskningar känns omöjliga. Samtidigt som det sägs; inget är omöjligt..

Man kan älska många.men ingen kan komma i närheten av honom.

Tar man sig igenom det här så kan man ta sig igenom allt!

Det här är och kommer vara det svåraste jag någonsin kommer leva genom. Han är all min uppväxt. Han var alltid där när jag behövde honom.

Än idag är han där och gör det han är bäst på; att vara sig själv.

Han känns som min skiöld som jag måste klara mig att leva utan.

Det låter Konstigt.. Men jag får så sjukt konstiga tankar och känslir som jag aldrig haft tidigare.