Josefine Åsnan Johnsson

Jag tycker att det är lite jobbigt att så ofta bli påmind om sista tiden med Lumos. 

Man ser och hör andra som förlorar sina hästar och det är inget man önskar någon. 

Men jag gillar inte att jag relaterar så att jag blir påmind om den sista kvällen när vi skulle lämna honom, för alltid, på ultuna.

Jag visste att när jag väl hade stängt dörren så skulle den vara låst.

Det jag inte visste var att Lumos, min fina vän skulle gnägga så ängsligt av ensamhet när jag stängde dörren och jag inte kunde komma in igen.

Det är sånt som händer i filmer, inte i verkligheten; när någon lämnar hästen i ensamhet och den gnäggar för att denne ska komma tillbaka men det inte går.

Men det hände och det gör så ont i mig att jag lämnade honom där ensam hela natten. Men vad skulle jag gjort!?

En sådan häst som Lumos levde man länge på när han hade sina underbara dagar. Gick det enkelt och bra med honom så gick allt, verkligen allt bra!

Jaja, det finns ingenting att göra.. Men som jag gillar att tänka: Det är bra att sakna. Då vet man att det var något betydelsefullt som dessutom var verkligt!!

Mina fina(men döda) killar!