Josefine Åsnan Johnsson

Än idag kan jag inte tro att han inte finns kvar någonstans. 

Att jag någonstans kan hitta honom och ta på hans alltid så mjuka, lena päls. Ta på hans prickiga mule och pussa på hans ögon. Smeka hans öron försiktigt och ta mina händer på hans tjocka, härliga man som alltid var lockig undertill som om någon skulle lockat den. Hans hals, smäcker och muskulös trots sin vilja att inte vilja böja på nacken. Hans breda, perfekta rygg och sedan ned mot hans alltid runda, men ändå nästan kantiga mage. Ta på hans virvlar och dra fingrarna genom hans tjocka, fantastiska svans. Inte tala om hans fina ben som endast hade fått små, små gallor på kotorna. 

Sedan, varje dag in i slutet, ta på hans onda knä och pussa det i stort hopp om att han skulle bli läkt och slippa ha ont. 

 

Det känns som att han finns någonstans där jag kan röra honom. Men jag vet att det inte är så. Jag var där när han föll, när han blev undersökt och sedan när han åkte. Jag var där och såg honom tas i från livet, tas ifrån mig. Det gör ont, alltid, varje dag, lika ont. Men jag kan hantera det bättre nu.

 

Saknar mitt hjärta, min bästa vän och mitt livs kärlek, KING MOWGLI. Den man alltid kunde lite på!