2015 03 14
Från 20150314: Var hos ortopeden igår, för andra gången. Jag måste säga att första gången visste jag inte vad jag gjorde där, om det även denna gång skulle ge ett nollvärdigt resultat som många andra saker jag har prövat för att hitta förklaring till ömhet och smärta.
Från sjukhusets magnetrötngen fick jag att allt såg bra ut. Alltså inga konstigheter. Nada.
Ortopeden som jag nu går till hittade på samma röntgenbilder följande: Inflammation någonstans högt upp på vänster sida(vad det nu heter), för lite vätska mellan c2-c6 kotorna(halsryggen), diskbråck, dåligt ligament, förskjutna halskotor.
Jag tror inte att detta är en sån bra diagnos.. men samtidigt skönt att hitta vad denna övermäktiga, djävulska och smärta kommer ifrån.
Ska närmsta vecka på röntgen i handen där man rör sig för att se hur det ser ut i rörelse.
(Där hittade man lite annat smått och gott).
Hur som helst, så vill jag bara bli av med denna nacksmärta, huvudvärk till döden, strålningar, ilningar och bultande överallt i kroppen. Jag vill bli av med det nu, och det är väldigt nu :( Om inte tala om att inte orka prata med folk, vara trevlig osv. Detta är väldigt humörsvägande och jag tror många märker av det fastän jag önskar att det inte vore så. Men jag kan inte riktigt rå för det, inte ännu.
Jag vill sova som jag alltid gjort förut, utan problem och svårigheter.
Nu, ett år senare. Problemen kvarstår och blir om ens möjligt, värre.
Jag är nu sjukskriven i 3 veckor och hoppas att det kan bli bättre av mindre tunga lyft, ryckande hästar och allt därtill.
Det jag tycker är mest jobbigt är att efter att ha varit stark och oövervinnlig på många plan(om man får säga det själv, haha) Så har jag gått och blivit en vek, svag, brytbar människa som bara blir mindre och mindre med ingen ork kvar.
Det tar sådan energi att bara ta sig igenom en dag och mår man bra i 3minuter får man vara oerhört tacksam för det. Men alla saker runt omkring gör det näsintill omöjligt. Jag orkar inte prata med folk eller ens möta folk. Tycker det är jobbigt att ens behöva säga HEJ och se glad ut. Det är skillnad om det är en dag det handlar om. Men det blir dag efter dag, dag efter dag. Det fungerar inte. Jag mår kasst rent ut sagt. Otrevlig mot människor som inte alls förtjänar det, men jag orkar verkligen inte säga mer än nödvändigt.
Att ligga i sängen ska vara skönt, men jag har en position som jag kan sova bra på, det är på rygg med huvudet i svag uppförsbacke.
Köra bil, vrida på huvudet fram och tillbaka, hit och dit, upp och ned. Helst inte! Sitta bredvid föraren? Mycket svårare att stämma in kurvor, gupp och liknanade .
Skriver inte för att någon ska tycka synd om mig, hehe
Tycker bara det är så otroligt tråkigt och onödigt att livet verkligen kan förändras på bråkdelen av en sekund.
Jag kommer aldrig kunna göra saker utan att få konsekvenser utav smärta och psykisk påfrestning. What to do liksom.. Bra förslag?
Får köpa mig en som ovan, lagom snabb också :)
Kommentarer
Trackback
